Staden Saint-Louis ligger på gränsen till Mauretanien, vid floden Senegal. Samtidigt är Saint-Louis en plats där Europa och Afrika möts: staden grundades av fransmännen 1659, och var i slutet av 1800-talet huvudstad inte bara för Senegal och Mauretnanien utan för hela franska Västafrika. Arkitekturen vittnar starkt om det koloniala arvet. Under flera sekler levde fransmännen och lokalbefolkningen sida vid sida, vilket kom att ge upphov till säregna hybrida kulturella uttryck. Signares, damer av blandad raslig härkomst, var länge betydelsefulla kulturella aktörer.
saint-louis
I dag har Saint-Louis ca 250 000 invånare. Den dominerande etniska gruppen är woloferna, och språket wolof är det allmänna umgängesspråket vid sidan av det officiella språket franska. Det finns
en relativt stor grupp som talar fulani/peul; du träffar kanske också på mauretanska kvinnor svepta i slöjliknande tyger, guineanska fruktförsäljare eller libanesiska affärsmän. En del av de fransmän som bor i Saint-Louis har rötter i staden som går tillbaka ett sekel eller två.
Saint-Louis består av tre delar: fastlandet, ön i floden Senegal och det långa näset mot havet. Ön, Ndar, förför sina besökare med sina tysta gator och pittoreska vyer. Den är klassad som Unesco-kulturvärldsarv, med sina koloniala hus från 1800-tal och tidigt 1900-tal, många av dem förfallna och i behov av grundlig restaurering. Mellan floden och Atlanten ligger det långsmala näset Langue de Barbarie, med en fiskarbefolkning som hör till den etniska gruppen Lebu. Det myllrar av liv på stränderna: man målar båtar, lagar nät, röker och torkar fisk; barn spelar fotboll i de sandiga och smutsiga gränderna. Längre söderut på näset hittar vi strandhotellen - det är svårt att tänka sig en större kontrast.
Den del av Saint-Louis som ligger på fastlandet heter Sor, med stadens viktigaste marknad och de största bostadsområdena. Ett stycke utanför staden ligger Gaston Berger-universitetet, troligen det bästa universitetet i Senegal, med 7 000 studerande.
Kultur i Saint-Louis
Med sitt pittoreska förfall är Saint-Louis det perfekta resmålet för
nostalgiker. Det arkitektoniska arvet på ön är väl dokumenterat och hyllas i officiella sammanhang, men de flesta byggnader är i stort behov av restaurering eller reparationer. Byggarbeten görs ofta utan hänsyn till byggnadstraditionen.
Stadens koloniala förflutna lever vidare bl.a. i Fanal-processionerna som äger rum kring jul och nyår. En annan fest som firas särskilt färgstarkt i Saint-Louis är Tamxarit, det muslimska nyåret. En annan lokal specialitet är Simb-lejonmaskeraden som har fått en egen festival.
Saint-Louis har förlorat i strategisk och ekonomisk betydelse under det senaste seklet, men tar igen förlusterna på det kulturella området i stället. Senegalesisk musik hörs överallt, mbalax-band spelar varje helg och stadens stora söner Souleymane Faye och Abdou Guité Seck kommer ibland på konsertbesök. Jazzfestivalen i maj har 20 år på nacken. Musik är inte bara konserter: nattetid uppförs Zikroullah-transmusik på gator och torg av medlemmar av Baye Fall-brödraskapet, liksom de sabar-gatufester där kvarterets damer skakar loss tillsammans, uppklädda till max. Festivalen för modern dans, Duo Solo, äger rum i juni och en festival för dokumentärfilm under höstsäsongen. Konstlivet är relativt blygsamt, men det finns några gallerier.
Foto L. Gerrer
ssssssssssssssssssssss
Ett behagligt klimat
Eftersom Saint-Louis ligger vid Atlantkusten men ändå nära Sahara är klimatet torrt, milt och behagligt under större delen av året. I december-juni ligger dagstemperaturerna på 25-30 grader och nattemperaturerna på 15-20 grader. Den hetare och fuktiga regntiden infaller i augusti-oktober, med en regnskur i genomsnitt var tredje dag, 30-35 grader dagtid och 25 grader nattetid. I december-februari för Harmattanvinden med sig damm från Sahara.
